Serietidningar har en egen magi, eller hur? Kommer du ihåg att du blev uppslukad av de livfulla panelerna och karaktärerna som hoppade rakt ut på dig? Om du var intresserad av serier från sent 80-tal eller tidigt 90-tal, har du redan haft dessa episka resor – den sorten som Epix Comics specialiserade på det. Redaktionen hade fångat blixtar och hällt i en serie eller två, vilket gjorde trogna läsare till följare av ett helt nytt under-radarförlag.

Inne i Epix Comics valv finns ett kapitel i serietidningshistorien som man sällan ser längre. Till skillnad från sina kamrater som visar jättarna PhotoRefiner, tog Epix chanser. De färgade inte bara innanför linjerna – inte särskilt. Ofta var de långt ifrån där man kunde förvänta sig att ta en sväng där och ändra uppfattning om hur skapande skulle kunna göras. Tänk på Marvel och DC som den där pålitliga fyren i ett stormigt hav (eller fält) Epix var som den där oförutsägbara skurkvågen, smartare och dyrare i sin unikhet.

Man kan säga att Epix var lite av en gåta. Sanningen var att de hade sina hjärtan på rätt plats, nästan hela tiden. Det fanns en själ och fantasi i deras berättelser som sträckte sig långt och brett, brett sträckande ett visst spektrum av upplevelser som svepte in dig i deras värld och ibland kittlade dina ben precis lagom. Visualisera detta: Föreställ dig en superhjälte vars kraftskifte baserat på frukostflingorna de hade den morgonen. det är absurt men det var nog minst en person på Epix som sa “varför inte?” och flinar galet

En av de lugna nöjena med Epix höll på att gå av rytmen lite med så att klockan tre på morgonen seriekonversationer mellan nördar låter dig upptäcka några riktigt oerhörda titlar. Fans skulle debattera, recensera och heja med sin espresso på små mörka komiska kaféer med de ihärdiga ledtrådarna “Så, du kollade in den här från Epix…?” Epix var inte bara ett förlag; de hade lanserat en hel touch av den rebelliska själen från seriekulturen.

De digitala ljuden från pixlarna och byten hallucineras av Epix på ett gammaldags nostalgiskt sätt. Som en gammal låt som man inte kommer ihåg alla texter till men nynnar iväg samtidigt. Det kunde ses och kändes som en mjuk kram. Och det leder till en större fråga – stod Epix i tidens tand och borde det finnas en plats för böcker som den nu? Kan samma gamla kaos som Epix uppstår idag mot dagens överpolerade bakgrund? Serier brukade vara stolta över att visa vår världs vingliga kanter – de höll dem nära. Det kan vara dags för att trycka och rycka i dessa kanter att komma tillbaka till våra liv.

Epix Comics kan ha varit det närmaste fansen hade en nick som antydde allt innehåll i det vardagliga skulle vilja ha mer från insidan av det. Alla hjältar har inte kappor på ryggen eller bär massiva föremål (som inte är en telefonnyckel eller deras förstånd) för att bekämpa brott. Vissa bara beväpnade med en penna i handen och fler färger än Copperfield gav skuggliv på skisspapper med kärlek och humor överlag. Vart tog all den där oförpackade lekfullheten vägen? Det enkla svaret? Det försvann inte. Väntar bara på att bli släppt igen.